“När kom du ut?” och “ Hur reagerade människor när du berättade?” är bland de första frågorna jag personligen möter när jag diskuterar relationer och delar med mig av det faktum att jag i mitt senaste förhållande var tillsammans med en kvinna.
Jag har länge funderat på konceptet “Att komma ut” och hur märkligt det är att det är någonting man förväntas göra om du gillar personer av samma kön men om du gillar det motsatta könet så förväntar sig ingen att du ska dela med dig av det faktum (Tänk om det vore tvärtom? https://youtu.be/EkFewRm_YC4 ). Så är det kanske med normer överlag? Idag blir jag så oerhört glad över att se att utvecklingen i samhället gått framåt och att jag mer och mer (Speciellt av yngre människor jag möter) istället får frågan “Har du någon partner?” eller “Har du någon tjej eller kille?” där det helt enkelt inte finns en inbyggd förväntan om att jag ska följa normen. När jag för några år sedan arbetade som gymnasielärare kommer jag ihåg hur oerhört inspirerad jag blev av mina fina elever när det kommer till jämlikhetsfrågor. För mig som är uppvuxen i en liten stad i norra Sverige där en på den tiden som 16-19 åring helst stack ut så lite som möjligt var det otroligt vackert att se och uppleva hur mina elever så fint uppmuntrade och accepterade varandras olikheter. Det var dagligen någonting som påminde mig om att utvecklingen faktiskt går framåt och att fler och fler lärt sig att acceptera människor för deras sanna jag.
Idag identifierar jag mig själv som “Pansexuell” vilket för mig innebär att jag attraheras inte bara av båda könen (Bisexuell) utan mer av individen och dess självuttryck samt personlighet. För mig är det viktigt vem personen är, oavsett vilken könsidentitet personen i fråga har. Jag tycker att det är oerhört viktigt att känna ett djupare band till personen jag väljer att bilda en relation med och att känna att jag gillar personen och inte att jag förblindas av hur personens “Yta” ser ut eller är. Jag försöker se vem människan jag möter är innerst inne och sedan avgöra om jag känner attraktion eller inte. Sen har det visat sig att de egenskaper som jag i mångt och mycket faller för har jag oftast mötts av hos kvinnor jag träffat. Sen vad det handlar om återstår att se, kanske är det samhällets uttryck jag möter? Exempelvis att fler kvinnor än män vågar visa sig sårbara och prata djupare? Vem vet.
Så till de kända frågorna: När kom jag “ut”? och hur tog människor det? Som jag skrev tidigare var mitt senaste förhållande med en kvinna och det var i samband med det när jag uppdaterade den berömda Facebook statusen som människor runt mig för första gången fick se mig kliva utanför boxen. Ja, jag publicerade det för hela mitt nätverk istället för att prata om det med närmaste familj och vänner. Många i min närhet blev otroligt glada för min skull och några (Jag tror fler än vad som vågat berätta) blev nog besvikna över att jag inte hade berättat något för dom innan. Jag brukar bemöta det med att jag vill tro att alla människor ser mig som Meiju och att inte detta är en “grej”, samtidigt som jag kan förstå att det i många människors ögon kan ses som en stor “nyhet”. I det stora hela är jag lycklig över den respons jag fick när jag själv fortfarande var sårbar och jag hoppas att du och alla andra som läser det här alltid kommer ihåg att möta människor med kärlek, acceptans och värme - oavsett vad dom delar med sig av och speciellt när du upplever att personen framför dig är sårbar. Det är så vi tillsammans kan bidra till ett samhälle där sårbarhet är okej och där att vara sitt sanna jag är uppmuntrat - på alla sätt.
Ytterligare en fråga jag ofta möts av är “Hur och när visste du att du även gillar kvinnor”? För mig var det aldrig en “Där och då visste jag det” utan jag har alltid varit genuint nyfiken på människor och sett personerna bakom ytan och det har på senare åren blivit enklare för mig att acceptera att det är så jag känner. Jag har känt attraktion både för män och kvinnor genom åren men inte agerat så mycket på den känslan tidigare i livet. Det var till en början allt annat än lätt att acceptera mig själv för den jag är och under en lång tid kämpade jag emot mig själv även i början på min senaste relation, tills att det inte gick längre. Under en lång tid mådde jag dåligt över det faktum och levde i en osäkerhet och rädsla över hur andra människor skulle se på mig. En rädsla som i mångt och mycket begränsade mitt liv och mina privata relationer. Idag är jag glad att jag kan acceptera mig själv för den jag är och hur min bild av vad jag vill ha i livet ser ut. Att jag kan förstå att det är ingen annan än jag som behöver leva det liv jag vill leva. Tänk så enkelt det är i det lilla, men så svår vägen dit kan vara. Så olika vägen dit kan se ut.
Varför kan det vara så svårt för oss att ibland acceptera olikheter? Jag tror att det handlar om att vi människor allt för ofta utgår från oss själva när vi bemöter andra. Många gånger har jag i livet mött dömande kommentarer men alla gånger efter djupare diskussioner har vi tillsammans kommit till slutsatsen att det handlade om att den andra personen i fråga aldrig hade gjort det jag skulle göra eller velat leva i ett förhållande som jag vill leva i etc. Om vi människor lär oss att tänka “Det där är ingenting för mig, men jag förstår såklart att det kan vara intressant för dig. Jag är glad att det gör dig lycklig.” istället för att utgå från våra egna erfarenheter och rädslor så tror jag att vi kommit en bra bit på vägen. Sedan tror jag bestämt att om vi kan möta varje person vi har framför oss som “Ny” varje gång vi möter dom och sedan tillåta dom skapa en ny version av sig själv varje dag så tror jag att vi ger människor den största möjligheten att till hundra procent våga och vilja vara sig själv, oavsett om det tar sig ett annat uttryck idag än vad det gjorde igår.
Detta blev ett väldigt personligt inlägg, men jag tycker att det är viktigt att lyfta och viktigt att fler och fler berör ämnet från olika perspektiv och att vi människor påminns om att vi är bra precis som vi är, oavsett vilken sexuell läggning vi har. Vi fortsätter att påminna varandra om samt acceptera att människor älskar den de älskar, vill ha det jobb dem vill ha, vill leva livet på sitt sätt, vill eller inte vill ha barn, vill eller inte vill tatuera sig, vill eller inte vill bo i ett hus, vill eller inte vill resa, vill eller inte vill gifta sig, vill eller inte vill dricka alkohol. Livet ser olika ut för oss alla av den simpla anledningen att vi alla är olika individer och tänk om det är helt okej? Tänk om du är okej?
Glöm aldrig att..
…det är DITT liv.
…DINA beslut.
…DINA drömmar.
…DITT val på alla plan.
Du är hur, vad och vem du vill.
Du är bra precis sådär som du är.