Relationer Kontra Affärsverksamhet: Balansera Familj, Vänner och Kärlek med Entreprenörskap

Att balansera tiden mellan familj, vänner och kärlek å ena sidan, och att bygga upp sitt företag å andra sidan, utgör en utmanande ekvation för många entreprenörer, enligt min uppfattning.

Tankarna på att känna sig otillräcklig hemma, samtidigt som man arbetar med sitt företag, är sannolikt vanliga för många företagare och fyller deras tankar dagligen. De kvällar då företaget tar tid från värdefulla stunder som kunde ha delats med nära och kära, och den ångest som följer därefter, är en realitet för många.

Många av oss entreprenörer har en långsiktig tanke att om vi bara lägger tillräckligt med tid i uppstartsfasen kommer vi att ha mer tid för det viktiga senare. Men ofta når vi aldrig dit. Varför? För att även om vi investerar otaliga timmar kan ett företag vara dömt att misslyckas från början. Jag tror att många av oss drivs av kampen och jakten på resultat, vilket gör att vi ständigt strävar efter mer utan att någonsin känna oss nöjda. Två frågor som jag tror är viktiga att ställa sig själv är: Hur vet jag när ”senare” är här? Hur många viktiga stunder kommer jag ha försummat innan jag nått dit?

Tänk om vi företagare har missat att vara närvarande och bygga våra företag långsiktigt faktiskt ger oss möjlighet att njuta av båda världarna? Att våra barn och partners alltid ser oss som närvarande och välmående, skulle det vara på bekostnad av företagets resultat eller skulle det få oss att respektera oss själva mer i längden? Skulle det faktiskt dessutom kunna inspirera våra barn och nära och kära att också driva företag? Detta med tyngd på att det aldrig behöver vara på bekostnad av någonting annat som är viktigt för en.

Jag tror att många företagare försöker rättfärdiga sin frånvaro hemma genom att säga att de arbetar för att ge sin familj en bättre ekonomisk framtid. Men är familjens liv verkligen bättre med mer pengar än med en närvarande förälder och partner? Jag tror att de flesta med handen på hjärtat skulle välja det sistnämnda.

Jag minns när jag startade mitt företag och hur jag förlorade mig i arbetet så mycket att jag knappt mindes att äta, och än mindre tänkte på att varje timme jag lägger på mitt företag utöver ordinarie arbetstid är timmar bort från de människor jag älskar. Timmar som jag aldrig kommer att kunna köpa tillbaka.

Dessa reflektioner har tagit upp mycket av min tankekraft genom åren. Vad är rätt för mig? Vad gör mig lyckligast och hur påverkar det dem runt mig? Jag har alltid haft turen att dela livet med människor som förstår mig och som peppar mig. Människor som ser att de timmar jag lägger på mitt företag inte nödvändigtvis påverkat dom, men innerst inne om jag är ärlig med mig själv så tror jag att det har gjort det, på ett eller annat sätt. Idag lever jag i en relation med en oerhört förstående partner som ser och förstår att jag behöver få utlopp för mitt driv, min kreativitet och att mitt företag även det står mig nära hjärtat. En person som förstår att när jag arbetar med mina projekt betyder det inte att jag värdesätter henne mindre.

Jag vill aldrig att mitt företagande ska leda mig till att ångra att jag inte tillbringade tillräckligt med tid med mina nära och kära. Jag vill varken vara en partner, förälder, syster, dotter eller vän som aktivt valde bort tiden med mina nära och kära. Framförallt vill inte jag vara anledningen till att människor i min närhet blir avskräckta från att bli företagare eller att mina framtida barn säger ”Det är inte värt det. Du vet hur mycket mamma behövt slita och hur lite tid hon faktiskt spenderat med oss. Tänk om hon faktiskt hade dykt upp på mina fotbollsmatcher eller att vi hade kunnat ha normal fredagsmys som våra vänner.”.  Jag vill däremot inte heller försumma mitt driv och min vilja att skapa och vet att jag fortfarande kommer behöva människor runt mig som förstår att företagande får mig att må bra i det stora hela. Som förstår att företagande och skapande är en stor del av vem jag är.

Frågan är: Är det en fördel att inse detta tidigt i livet eller hämmar det företagets potential? Jag tror bestämt att det kommer att få mig att må bättre i längden och känna att jag gjorde de rätta valen (för mig) tidigt i livet för att vara mer av den närvarande personen jag vill vara, oavsett relation.

"När kom du ut?"

“När kom du ut?” och “ Hur reagerade människor när du berättade?” är bland de första frågorna jag personligen möter när jag diskuterar relationer och delar med mig av det faktum att jag i mitt senaste förhållande var tillsammans med en kvinna.

Jag har länge funderat på konceptet “Att komma ut” och hur märkligt det är att det är någonting man förväntas göra om du gillar personer av samma kön men om du gillar det motsatta könet så förväntar sig ingen att du ska dela med dig av det faktum (Tänk om det vore tvärtom? https://youtu.be/EkFewRm_YC4 ). Så är det kanske med normer överlag? Idag blir jag så oerhört glad över att se att utvecklingen i samhället gått framåt och att jag mer och mer (Speciellt av yngre människor jag möter) istället får frågan “Har du någon partner?” eller “Har du någon tjej eller kille?” där det helt enkelt inte finns en inbyggd förväntan om att jag ska följa normen. När jag för några år sedan arbetade som gymnasielärare kommer jag ihåg hur oerhört inspirerad jag blev av mina fina elever när det kommer till jämlikhetsfrågor. För mig som är uppvuxen i en liten stad i norra Sverige där en på den tiden som 16-19 åring helst stack ut så lite som möjligt var det otroligt vackert att se och uppleva hur mina elever så fint uppmuntrade och accepterade varandras olikheter. Det var dagligen någonting som påminde mig om att utvecklingen faktiskt går framåt och att fler och fler lärt sig att acceptera människor för deras sanna jag.

Idag identifierar jag mig själv som “Pansexuell” vilket för mig innebär att jag attraheras inte bara av båda könen (Bisexuell) utan mer av individen och dess självuttryck samt personlighet. För mig är det viktigt vem personen är, oavsett vilken könsidentitet personen i fråga har. Jag tycker att det är oerhört viktigt att känna ett djupare band till personen jag väljer att bilda en relation med och att känna att jag gillar personen och inte att jag förblindas av hur personens “Yta” ser ut eller är. Jag försöker se vem människan jag möter är innerst inne och sedan avgöra om jag känner attraktion eller inte. Sen har det visat sig att de egenskaper som jag i mångt och mycket faller för har jag oftast mötts av hos kvinnor jag träffat. Sen vad det handlar om återstår att se, kanske är det samhällets uttryck jag möter? Exempelvis att fler kvinnor än män vågar visa sig sårbara och prata djupare? Vem vet.

Så till de kända frågorna: När kom jag “ut”? och hur tog människor det? Som jag skrev tidigare var mitt senaste förhållande med en kvinna och det var i samband med det när jag uppdaterade den berömda Facebook statusen som människor runt mig för första gången fick se mig kliva utanför boxen. Ja, jag publicerade det för hela mitt nätverk istället för att prata om det med närmaste familj och vänner. Många i min närhet blev otroligt glada för min skull och några (Jag tror fler än vad som vågat berätta) blev nog besvikna över att jag inte hade berättat något för dom innan. Jag brukar bemöta det med att jag vill tro att alla människor ser mig som Meiju och att inte detta är en “grej”, samtidigt som jag kan förstå att det i många människors ögon kan ses som en stor “nyhet”. I det stora hela är jag lycklig över den respons jag fick när jag själv fortfarande var sårbar och jag hoppas att du och alla andra som läser det här alltid kommer ihåg att möta människor med kärlek, acceptans och värme - oavsett vad dom delar med sig av och speciellt när du upplever att personen framför dig är sårbar. Det är så vi tillsammans kan bidra till ett samhälle där sårbarhet är okej och där att vara sitt sanna jag är uppmuntrat - på alla sätt.

Ytterligare en fråga jag ofta möts av är “Hur och när visste du att du även gillar kvinnor”? För mig var det aldrig en “Där och då visste jag det” utan jag har alltid varit genuint nyfiken på människor och sett personerna bakom ytan och det har på senare åren blivit enklare för mig att acceptera att det är så jag känner. Jag har känt attraktion både för män och kvinnor genom åren men inte agerat så mycket på den känslan tidigare i livet. Det var till en början allt annat än lätt att acceptera mig själv för den jag är och under en lång tid kämpade jag emot mig själv även i början på min senaste relation, tills att det inte gick längre. Under en lång tid mådde jag dåligt över det faktum och levde i en osäkerhet och rädsla över hur andra människor skulle se på mig. En rädsla som i mångt och mycket begränsade mitt liv och mina privata relationer. Idag är jag glad att jag kan acceptera mig själv för den jag är och hur min bild av vad jag vill ha i livet ser ut. Att jag kan förstå att det är ingen annan än jag som behöver leva det liv jag vill leva. Tänk så enkelt det är i det lilla, men så svår vägen dit kan vara. Så olika vägen dit kan se ut.

Varför kan det vara så svårt för oss att ibland acceptera olikheter? Jag tror att det handlar om att vi människor allt för ofta utgår från oss själva när vi bemöter andra. Många gånger har jag i livet mött dömande kommentarer men alla gånger efter djupare diskussioner har vi tillsammans kommit till slutsatsen att det handlade om att den andra personen i fråga aldrig hade gjort det jag skulle göra eller velat leva i ett förhållande som jag vill leva i etc. Om vi människor lär oss att tänka “Det där är ingenting för mig, men jag förstår såklart att det kan vara intressant för dig. Jag är glad att det gör dig lycklig.” istället för att utgå från våra egna erfarenheter och rädslor så tror jag att vi kommit en bra bit på vägen. Sedan tror jag bestämt att om vi kan möta varje person vi har framför oss som “Ny” varje gång vi möter dom och sedan tillåta dom skapa en ny version av sig själv varje dag så tror jag att vi ger människor den största möjligheten att till hundra procent våga och vilja vara sig själv, oavsett om det tar sig ett annat uttryck idag än vad det gjorde igår.

Detta blev ett väldigt personligt inlägg, men jag tycker att det är viktigt att lyfta och viktigt att fler och fler berör ämnet från olika perspektiv och att vi människor påminns om att vi är bra precis som vi är, oavsett vilken sexuell läggning vi har. Vi fortsätter att påminna varandra om samt acceptera att människor älskar den de älskar, vill ha det jobb dem vill ha, vill leva livet på sitt sätt, vill eller inte vill ha barn, vill eller inte vill tatuera sig, vill eller inte vill bo i ett hus, vill eller inte vill resa, vill eller inte vill gifta sig, vill eller inte vill dricka alkohol. Livet ser olika ut för oss alla av den simpla anledningen att vi alla är olika individer och tänk om det är helt okej? Tänk om du är okej?

Glöm aldrig att..

…det är DITT liv.
…DINA beslut.
…DINA drömmar.
…DITT val på alla plan.

Du är hur, vad och vem du vill.
Du är bra precis sådär som du är.

När man bryr sig på riktigt

Hur ser det ut när vi människor bryr oss på riktigt? Handlar det om att alltid ställa upp? Att alltid göra det lilla extra? Handlar det om att säga snälla saker? Eller om att lyssna och vara fullt närvarande? Om att inte döma varandra för de sämre stunder i livet? Eller vad handlar det om för dig?

För mig handlar det om att göra något när du själv inte har någon vinning i situationen. Att få känslan av att du verkligen vill bidra och att du faktiskt gör det. Att genuint bry sig är en sådan otroligt vacker handling som alltid får mig att bli alldeles varm inombords. Osjälviska handlingar i alla dess former.

Jag önskar att det fortsätter dyka upp fler och fler exempel på att bry sig som den jag delar med mig av nedan. Världen behöver det. Vi alla behöver det.

…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..

Min mamma har sedan ca ett år arbetat inom hemtjänsten och det sätt hon pratar om sitt yrke och den betydelse det har för så många människor är mer än beundransvärt. På hennes sista dag på sin förra arbetsplats ringde hon mig efter sitt sista besöket för dagen. Det var dags att vinka av alla de människor hon kommit till att bry sig om och jag möttes av en berörd mamma. Hon försökte sätta ord på hur det kändes att lämna dessa människor som hon fått en sådan fin relation med. Hur de sista kramarna kändes djupt in i själen och hur ont det gjorde att säga hejdå. Hon berättade hur svårt det var att hålla tårarna tillbaka och hur betydelsefullt och viktigt det varit för henne att få finnas till för alla dessa människor. Det som lyste mellan raderna i samtalet med min mor var vilken otrolig villkorslös kärlek dessa människor sprider tillbaka till alla som arbetar inom vården när de känner att människorna vill vara där med dom. Inte för att det är ett “jobb” utan för att dom vill vara där och är genuint närvarande och inlyssnande. Det ger verkligen ett utbyte av kärlek mellan två personer på en nivå som många aldrig tidigare upplevt.

Min mor har sedan en tid tillbaka gått vidare till en annan arbetsgivare men pratar fortfarande om hur hon saknar de människor hon “Lämnat bakom sig” och hur hon dagligen funderar över hur dom mår. Förra veckan ringde mamma mig och undrade om jag ville åka med henne och hälsa på hos en av de äldre som hon tidigare tagit hand om och som hon fått tillåtelse att fortsätta besöka. JA, hon åker fortfarande och besöker personen trots att hon inte längre har någon som helst roll som hennes “vårdare”. Inte för att hon får betalt, inte för att hon har någon vinning i det, utan helt enkelt för att hon äkta och genuint från botten av sitt hjärta bryr sig om personen som hon har framför sig.

Under besöket satte jag mig vid köksbordet och fick bevittna någonting så otroligt äkta, vackert, sårbart och osjälviskt. Rulle efter rulle rullade hon hennes hår med sådan precision samtidigt som hon med den mest omtänksamma och genuina rösten samtalade med den äldre tanten om allt mellan himmel och jord. Där satt jag i min tur och kämpade ordentligt för att hålla mig från tårarna som trots mina ansträngningar sakta rullade ned för min kind. Jag fick bevittna en person som tog sig tiden att vara medmänniska och bry sig och på så många fina sätt visade att hon gjorde det. Inte nog med det fick jag uppleva vad den tiden betydde för en annan person och hur sinnesstämningen ändrades från stunden då vi kom in genom dörren tills dess att det var dags för oss att gå igen. Så påtagligt, vackert och känslosamt. Än idag kommer tårarna till ytan när jag tänker tillbaka på besöket och på den äldre kvinnans leende och tårfyllda ögon mitt i hennes ensamhet.

En av mina absolut största drömmar i livet är att alltid få leva i ett samhälle där människor, likt min mor, fortsätter att bry sig om varandra och vågar visa det genom osjälviska handlingar. Tack mamma för att du påminde mig om hur viktiga genuina handlingar är för samhället och tack för att du gör skillnad, både på och utanför jobbet. Du är en förebild.

Föder du en offerroll eller skapar du en skapare?

Föder du en offerroll eller skapar du en skapare? Det är en stor fråga, men vad betyder det egentligen? Kort och gott kan man säga att vi genom sättet som vi bemöter andra människor på och våra egna tankar kan vara med och föda / underhålla offerroller eller vara med och skapa skapare. Innan vi djupdyker in i hur detta kan se ut ska vi först bena ut skillnaden mellan offerroll och skapare.

Offerroll
En person som är i en offerroll ältar mycket och ser hinder i det mesta. Det är personer som ofta försvarar och förklarar sig och tar saker personligt. De vill vara vinnare men känner sig för det mesta som förlorare. De som hamnat i en offerroll ser saker ofta som svart eller vitt, rätt eller fel och känner sig ofta separerad från andra och som att allting och alla i världen är emot dom. De kan lätt använda sig av meningar såsom “Du förstår inte - jag har inget val”, “Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör” eller “Livet är och kommer alltid att vara såhär”. De tar generellt allting som händer i livet på ett stort allvar och känner sig ofta fast och ser sig som offer för omständigheterna. Detta är ofta personer som lätt hamnar i dömande och ser ofta som att saker ”Händer åt oss” istället för att vi har kontroll över det som händer och våra reaktioner.

Skapare
En person som istället lever mer i en skaparmentalitet är en person som är tillåtande och tar emot utan att värdera det som sker som varken bra eller dåligt, rätt eller fel. Det är en person som ser möjligheter i allt även när det ej går som tänkt och ofta ställer sig frågan ”Vilka möjligheter har jag nu?” istället för “Varför händer det här mig?”. En skapare lägger inte skuld på någon annan utan inser att hen är stor nog att ta ansvar själv samt ser och gör val samt tar dom framåt. Det är ofta personer som ser perspektiv och möjligheter och som lever i nyfikenhet istället för dömande.

En skala, som med så mycket annat
Viktigt att nämna är att vi alla flyter mellan dessa två stadier, mer eller mindre. Saker sker såklart i livet som gör att det är svårt för oss att alltid välja vägen att skapa våra liv och det är lättare att vi drar på oss offerkoftan. Däremot genom medvetna val kan vi börja vara mer skapare av våra liv istället för offer för omständigheter.

Föder du en offer roll?
Det finns två perspektiv i detta: (1) Vad du gör för dig själv och (2) Vad du gör för andra.

När det kommer till oss själv handlar det mycket om den inre värld vi har och bygger upp genom åren. Vi kan vara väldigt medvetna om var vi befinner oss och ständigt sträva efter att inse att vi har kontroll över våra liv och våra reaktioner, eller så kan vi se det som att livet konstant är emot oss. Vi kan även välja att omringa oss med människor som hjälper oss att bli mer av en skapare än att fastna i våra tankar. Även de gånger som det kan kännas som att absolut ingeting går som vi vill kan vi fortfarande välja att ställa oss själv frågor såsom “Hur kan jag skapa med det här?”, “Vad kan jag välja här?” eller “Vad försöker den här situationen berätta för mig? Vilken information får jag här?”. Att anamma denna mentalitet gör livet betydligt enklare och lättare att leva för sanningen är den att i de flesta fallen kan din reaktion och dina val förändra hela situationen - du håller i trollspöet!

När det kommer till vad vi gör för andra så börjar det bli snäppet svårare. Du vet hur enkelt det är att “stötta” en vän genom att säga bekräftande saker såsom “Ja, jag förstår hur du känner, han gjorde verkligen fel, han borde bara ha fattat vad du menade…” istället för “Jag förstår att du känner dig upprörd, finns det någonting i den här situationen som du hade kunnat göra för att ni hade kunnat få ett annat resultat i just den situationen?”. Vi är i grund och botten oerhört bekväma flockdjur och det är så enkelt och bekvämt att säga det personen framför oss vill höra istället för att vara den “Jobbiga jäveln”. Du vet den där personen som hjälper andra att se saker från olika perspektiv och som hjälper en att inse vilken enorm kraft som sitter hos oss själv och vårt sätt att se vår egna roll i olika situationer. Vi är finare människor när vi bemöter andra på det sätt dom behöver än på det sätt dom vill.

En viktig sak vi alla kan fundera över är: Hurdan vän är du? Bekräftar du en offerroll eller skapar du en skapare? Var den jobbig jäveln både för dig själv och andra. Var det även och speciellt när det är obekvämt för det kanske är då det har som mest betydelse och positiv påverkan i längden? Vi hjälper varandra sällan långsiktigt genom att endast bekräfta varandras tankevärld och tankemönster. Jag tänker personligen att rikedomen i nära relationer är just den unika förmågan att anamma brutal ärlighet men med en fin och omtänksam retorik.

Hur kan vi hjälpa andra i deras offerroll?
Om en person hamnat djupt inne i en offerroll är det viktigt att komma ihåg att många människor inte vill lämna det bekväma sättet att tänka och att du ofta kan bli ett störande moment i deras vardag. Inte allt för sällan har jag haft människor nära mig som trots min välvilja i de perspektiv jag delat har valt att bryta relationen med mig för att sedan 6 månader senare återvända och tacka mig för min ärlighet. Det finaste du kan göra för en person är att på ett omtänksamt sätt visa att du förstår hur dom känner och visa dom att bara för att dom känner sig fast så behöver det inte alltid betyda att dom är det. Tillåt dom att känna det dom känner men väck nya vägar och tankebanor genom frågor såsom “Hur skulle du vilja att det var istället?”, “Om du kunde släppa alla hinder du ser, vilka möjligheter ser du då?”, “Är det verkligen sant att det inte finns en annan väg?”

Viktigt att alltid komma ihåg är däremot att vi aldrig ska ta ansvar för någon annans process. Människor växer i att ta ansvar och är i de flesta fall stora nog att göra det, ibland kan vi bara behöva perspektiv och hjälp på traven för att förstå vår egen storhet.

Människor dör i kön - Möjligheten att överleva har blivit en klassfråga

Vi ser det överallt just nu. Samtliga köer skenar. Vården, BUP, psykiatrin, polisen etc. har alla sina utmaningar och är på olika sätt överbelastade. Vi ser inte en fysisk kö där människor står bakom varandra på led. Den kön som vi ser och upplever är istället konsekvensen om att en gömd och icke synlig kö överhuvudtaget existerar. Kanske hade denna kö behövt vara synlig för att vi ska inse vilken utmaning vi står inför i samhället?

Jag ställer mig kritisk till situationen i samhället och till och med personalen inom vården uttrycker själv att människor dör i köerna. Jag har själv tidigare i livet varit med om en oerhört lång väntan som ledde till att jag sökte hjälp privat istället. Möjligheten att vända sig till exempelvis en psykolog privat har dock inte många då det kommer med en kostnad som man själv behöver täcka. Vi vet med andra ord att människor dör i köerna men jag skulle även våga påstå att möjligheten och förutsättningarna till att överleva har nu gått till den punkt att det blivit en klassfråga.

I dialog med människor genom livet finns det utöver de långa kötiderna även andra utmaningar. Ett exempel är att många jag pratat med vittnar om att konstant få en ny psykolog vilket resulterar i att psykologsamtalen behöver börja gång på gång på ruta ett. Detta gör att man har svårt att bygga tillit då tilliten just är kopplad till personen man samtalar med och där tillit är en av de största faktorerna för att vi ska våga öppna upp oss. Detta kan även leda till att personen som behöver samtalet inte orkar genomgå processen då inga framsteg upplevs vilket gör att vi kan tappa personer som en gång tog till sig modet att söka hjälp. Vid kontakt med en privat psykolog säkerställer man att man får ha kontakt med en och samma person helt på sina villkor.

Är de långa köerna endast ett problem inom vården? Jag tror att vi både ser, upplever och kommer att vittna om problem på andra områden framöver. När vården är belastad där människor ska kunna söka och få hjälp inom en rimlig tid resulterar det i andra konsekvenser såsom exempelvis behov av räddningsuppdrag och räddningsinsatser. Jag har själv bevittnat hur polisen skickar vidare de som ringer till psykiatrin och psykiatrin skickar vidare till primärvården och primärvården skickar tillbaka de som ringer till polisen - ett tydligt tecken att inte endast vården har köer som är ohållbara.

Vad är lösningen? Jag har inte kunskap och insikt nog att komma med lösningar på detta utan det jag vill göra är att som så många andra lyfta de utmaningar vi står inför. Det jag däremot kan se både som medmänniska, som en person som själv haft egna upplevelser inom detta och även på det jag följt på nyheterna är att vi nått en gräns som är totalt ohållbar. Det behöver ske en förändring och den förändring vi ser är för långsam. Jag har själv en idé om ett projekt jag kommer att driva kommande åren som ger oss alla samma ekonomiska förutsättningar att få hjälp hos privata psykologer i väntan på hjälp från vården och andra instanser. Med det sagt ser jag att många av oss företagare kan vara med och bidra. Sedan kan ett första steg såklart vara att vi faktiskt visar uppskattning till de personer som varenda dag arbetar häcken av sig för att korta ner köerna. Visa uppskattning både ekonomiskt och med en bra arbetsmiljö till de människor som arbetar exempelvis inom vården. Det är förutsättningen inte bara för att vi ska locka fler folk till att vilja arbeta med dessa frågor men framförallt för att behålla de som redan gör det.

Det finns hjälp att få, även när du väntar
Jag vill i detta inlägg även slå ett slag för att det finns olika vägar att gå om och när du behöver hjälp. Det är såklart bra om du alltid vänder dig till vården men i väntan i kön kan du även kolla på nedan alternativ. Jag skulle själv säga att det viktigaste är att oavsett var du tar hjälp ifrån så är det viktigt att du känner ett förtroende till personen du samtalar med. Om du inte känner att det känns rätt så tveka inte att byta.

• Privat psykolog

  • Det finns många privata psykologer i de flesta städer. Enklast är om du googlar “Psykolog i min stad” och tar en första kontakt med någon.

• Ungdomsmottagningen

  • Om du är under 23 år (I Umeå) kan du vända dig hit för olika typer av kostnadsfri samtalsterapi

• Exempel på några online tjänster:

  • Vård och Psykolog: Min doktor, KRY

  • Känslor / Relationer: Tjejzonen, Killar.se, Unga relationer, Unga Lukas, BRIS, Tilja

  • Tvångsäktenskap / Hederrelaterat våld: Kärleken är fri

  • Ätstörning: Ätstörningslinjen, Storasyster, Ätstörning.se

  • Självmord: Mind (https://mind.se) , Livslinjen, Kulling.nu, Spes Stödlinjen

  • Missbruk: Tryggabarnen, Maskrosbarn (Under 18 år), Alkohollinjen, AA Anonyma alkoholister

  • Våld / Sexuella övergrepp: Storasyster, Kvinnofridslinjen, Välj att sluta, Linnamottagningen, Terrafems Jourtelefon (Hjälp på olika språk)

  • Brott: Brottsjouren

  • HBTQI: Regnbågslinjen

• Terapeut

  • Högkänslighet Sverige AB har exempelvis en HSP (Högkänslighets) terapeut som heter Eleonore som är otroligt duktig och tar emot klienter per telefon. Hon riktar sig mot högkänsliga men skulle även rekommendera henne för de som inte är högkänsliga.

• Coach

  • Känner du att dina utmaningar handlar om att hitta en väg framåt och inte nödvändigtvis om att bearbeta det som varit bakåt kan en coach vara ett bra alternativ. Jag har själv haft Annah Thunberg på Ledarskapscoachen som coach i många år. https://www.ledarskapscoachen.nu

Befarar du att du eller någon annan är i akut fara ska du såklart alltid ringa 112.

Människor utan fasader

När jag skriver ordet SÅRBAR, vad tänker du då? Vad betyder att vara sårbar för dig? Vad väcker det för känslor?

För mig innebär sårbarhet att vara sig själv utan de fasader vi människor ofta bär på. För mig innebär det att våga säga meningar såsom “Jag vet faktiskt inte”, “Kan du hjälpa mig?”, “Jag är rädd” eller “Jag behöver..”

Jag har sedan barnsben drömt om ett samhälle där sårbarhet och autencitet är huvudfaktorerna både i hur vi människor kommunicerar och bemöter varandra men även i hur vi framstår mot omvärlden, inte minst i sociala medier.

Under 2022 deltog jag på ett retreat för högkänsliga där jag för första gången i mitt liv upplevde ett sammanhang där sårbarhet inte bara var tillåtet, okej och uppskattat utan där sårbarhet och autenticitet var det varenda individ andades. Jag har aldrig varit med om att befinna mig på en plats med över 20 främlingar men samtidigt känna mig så otroligt accepterad för den jag är och de känslor jag bar på. Under de sista dagarna på retreatet kommer jag ihåg hur insikten “Jag ska snart tillbaka till verkligheten” slog mig. Ja, så stora ansåg jag kontrasterna vara mellan det sammanhanget och det vardagliga livet hemma i Umeå - inte minst inom affärsvärlden.

Tänk om vi skulle inte bara våga svara ärligt på frågan “Hur mår du?” men även våga bemöta varandra med förståelse och nyfikenhet när vi väl svarar ärligt på den frågan. De absolut finaste samtalen och möten med människor har jag genom livet haft med de individer som var närvarande i sina känslor och som så generöst delade med sig av dessa. Aldrig bidrar vi människor mer till varandra än när vi delar med oss av det som berör oss på riktigt, det som varit tufft och utmanande. Det är där vi hämtat de största lärdomarna och även där de största lärdomarna vi kan bidra med finns.

Frågor som vecka efter vecka upptar mina tankar är: Vad krävs av oss människor och av utvecklingen av samhället för att sårbarhet påriktigt ses som den styrka det faktiskt är? För att vi människor ska våga fullt ut vara oss själv? Vad krävs för att vi ska börja ställa både oss själv och varann frågor som: Vad behöver du? Vem kan jag vara för dig? och vad krävs för att vi ska vara sårbara, autentiska och till viss del trasiga utan att människor känner behovet att behöva fixa oss och släta ut med meningar som “Ja men tänk positivt” och istället bemöta varandra med meningar såsom “Jag ser på dig att det här är jobbigt för dig, det är okej. Låt alla dina känslor ta plats. Det är okej.”.

Jag tror att vi alla föds som autentiska och sårbara. Vi visar varje lilla känsla vi känner men vart gick det snett? Är det när vi växer upp som barn och ramlar och gråter och blir snabbt ombedda att sluta gråta istället för att reflektera över vad som hände? Är det på grund av sociala medier där majoriteten konstant låtsas som att livet alltid är en dröm? Är det på grund av de människor vi mött genom livet som själv varit rädd för sina känslor? Eller är det för att vi blir obekväma när andra visar sina känslor då det påminner oss om att även vi själva bär på känslor som vi inte vågat fullt ut ta emot?

Jag saknar svar på samtliga frågor men jag tror bestämt att vi är många som försöker sätta upp en fasad och visa oss starka, men för vem? Vad är styrka egentligen? Vem är du utan din fasad? Hur kan du vara med och bidra till ett samhälle där människor vågar vara sårbara och sitt autentiska jag? Vågar människor vara det när dom är i din närhet?

Företagare - på bekostnad av vad?

Att driva eget företag var för mig sedan starten en dröm som blev sann och är utan tvekan det än idag.

Redan sedan starten älskade jag den konstanta pulsen, utrymmet som fanns för kreativitet och framförallt de utmaningar vi ställdes inför och behövde lösa. Det är förkärleken till allt som företagande innebar som gjorde att jag redan sedan starten la ner hela mitt hjärta och själ i det bolag jag började bygga och de människor jag på olika sätt fick möjligheten att arbeta tillsammans med.

Första åren som företagare blev för mig allt annat än en hälsosam start. Under min studietid på Umeå Universitet hade jag åtta jobb vid sidan av mina heltidsstudier med syftet att kunna finansiera en första version av vår plattform. Under två års tid snittade jag max 4 timmar sömn per natt för att sedan övergå till att arbeta 50% som lärare vid sidan av företaget med målet att en dag kunna arbeta heltid med min dröm. Innan dagen kom då jag kunde kliva in heltid på mitt bolag hade både min kropp och mentala ork blivit ordentligt kantstött. Än idag kan jag blicka tillbaka och ha svårt att förstå hur jag orkade, men framförallt hur jag inte såg hur ohälsosamt liv jag levde. Hur jag kunde blunda trots de otaligt många stressymtomen som i värsta fall under endast ett år ledde till över 7 besök till akuten.

Det jag funderat på mer och mer på senaste är hur företagandet och mitt naiva sätt att närma mig livet som företagare sedan starten faktiskt i slutändan har påverkat övriga delar av mitt liv. För många år sedan ställde en journalist mig frågan “Har ditt företagande varit på bekostnad av någonting annat?”. Jag kommer ihåg att jag utan knappt en sekunds betänketid svarade “Nej, jag tycker varken det varit på bekostnad av någonting eller att jag behövt göra avkall på någonting annat i mitt liv”. När jag svarade på den frågan var jag 21 år och befann mig just i början på min företagsresa. Jag var naiv, orädd, driven och till viss del fartblind - totalt omedveten om hur mycket den synen skulle komma att förändras.

Jag har senare i livet mött både många kloka personer men även sett livsöden som fått mig att tänka om. Det är idag för mig självklart att företagandet och livsstilen som innebar att arbeta så gott som dygnet runt i drygt fem år med tusentals timmar övertid hade sina konsekvenser. Detta både för mina privata relationer men framförallt för individers hälsa. Det är skrämmande hur lätt det är att en passion i livet driver oss till ytterligheter och får oss människor att kliva över gränser och tappa kontakten och kommunikationen med vår kropp som så ofta tydligt signalerar när vi är på villovägar.

Jag har haft turen att innan det gick för långt både bli ifrågasatt av människor i min närhet men framförallt att vara i en relation med en person som verkligen såg hur vissa delar av företagandet påverkade min hälsa negativt. Detta var en person som på ett oerhört fint sätt fick mig till slut att vakna till och inse att det inte är varken normalt eller hälsosamt att arbeta varje kväll och helg, trots att det hade blivit en vana för mig under så många år. Framförallt fick hon mig att inse att den livsstil jag hade verkligen var på bekostnad av mycket annat. Kanske är det så att vi behöver den där tuffa men ärliga kärleken från nära och kära för att inse vad som är viktigt på riktigt?

Under åren som jag levde min stressigaste tid som företagare lärde jag mig även bakvägen vikten av hur mitt egna agerande och sätt att driva företag spred sig som en löpeld och även satte tonen för mina medarbetare. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kunde säga “Jag kommer jobba ikväll. Jag förväntar mig inte att någon annan gör det men jag måste lägga in dom här timmarna för att…” och gång på gång undrade jag varför andra jobbade också, trots att jag uttryckligen bad dom att inte göra det. Jag kan fortfarande få otroligt dåligt samvete över att mitt egna sätt att inte ta hand om min hälsa en gång i tiden påverkade människor i min närhet negativt. Meningen “Att leva som man lär” blev en lärdom som jag alltid kommer att bära med i livet. Ledarskap kommer med ett enormt stort ansvar.

Så vad handlar det om egentligen? Hur kommer det sig att en passion för någonting kan få oss människor att ignorera viktiga signaler? För min del var det en kombination av en kärlek till företaget, en vilja att prestera och leverera för kunder, medarbetare och investerare men framförallt en bristande gränssättning. Jag hade ingen insikt i vilka konsekvenser den livsstil jag valde hade då det i stunden alltid kändes som det roligaste jag kunde göra i livet. Jag levde nog i mångt och mycket i en illusion om att den livsstilen passade mig som handen i handsken och att jag faktiskt mådde bättre än någonsin.

Hade en annan väg varit möjlig? Hade det kunnat se annorlunda ut? Krävdes det verkligen alla dessa timmar? Denna fråga kommer nog alltid att finnas i bakhuvudet hos mig och än idag har jag inget tydligt svar på den frågan. Kanske är det så att många företagares resa kräver otroligt många timmars arbete och den där extra insatsen som en trygg anställning inte kräver på samma sätt? Jag skulle dock fortfarande påstå att det finns utrymme och behov att ifrågasätta den livsstil som många av oss arbetsnarkomaner till företagare väljer att anamma. För det är exakt vad det är: Ett val.

Kanske är det så att alla timmar i slutändan behövdes, men jag tror att vi alla har igen samtliga av de investeringar vi gör i vår egna hälsa och välmående. Att ta hand om oss själv gör oss till en mer närvarande partner och förälder, hjälper oss att leda med ett gott exempel och skriver om bilden av vad en entreprenörs livstil egentligen är. Jag tror bestämt att vi kan vara företagare och hälsosamma samtidigt - helt utan att göra det på bekostnad av någonting annat. Vi behöver såklart vara fullt medvetna om de val vi gör och de konsekvenser dessa val har - på både kort- och långsikt.

Idag är jag tacksam över att jag tog mig igenom den tuffa starten utan några större långsiktiga hälsokonsekvenser och att jag lever ett sundare liv som företagare där hälsa, sömn, träning, vänner och familj får ett större utrymme. Jag älskar fortfarande företagande minst lika mycket och ger alltid mitt allt dagtid men med det lilla tillägget att jag ser till att vila utanför jobbet. Idag vill jag ingenting annat än att i framtiden vara en närvarande partner, en ledare som leder med ett gott exempel och en person som älskar mitt jobb men aldrig på bekostnad av livet utanför.

Grit och skin in the game kommer i all framtid för min del ersättas med en livsstil där det som är viktigt på riktigt kommer först, för det är exakt det som kommer att göra att jag faktiskt kan, vill och orkar vara företagare i många år framöver.

Umeå Tech Arena 2019

Here is a short video from my participation at Umeå Tech Arena 2019. During this fireside chat together with two other amazing entrepreneurs Mikael Östberg (Instrube) and Fredrik Sahl (Flow Below) we got ot share the story of our companies and inspire other fellow entrepreneurs in Umeå. We talked about our challenges so far and the best advice that we would give to ourself if we could go back in time to the beginning of our own entrepreneurial journey.

What really is important? - Let’s redefine MVP

A lot of business coaches, tech experts and conferences within the start-up and tech world constantly talk about building an MVP (minimum viable product = the minimum required before kicking a product out of the nest) and how important it is to get out on the market fast so that competitors don’t get there before you.

“MVP is that version of a new product which allows a team to collect the maximum amount of validated learning about customers with the least effort” - Eric Ries

To build a great product especially as a tech start-up it is important to build relationships with the customers and to understand their daily work so that you can understand how to help them in the best possible way. It is extremely important to not see the time you spend with customers as “the least effort” but as the most vital time in the process of developing a new product. 

So, what is my point?

• Relationships are built slowly and requires effort, right? You cannot build relationships with the mindset of putting in the “least effort” - who would like to be in a customer relationship where a person has that mindset?

• Understanding of customer needs are created when you understand the process that the customer has and that takes time, right? You need to experience and understand what they are experiencing and what they are going through and after that you can try to help them.  

Instead of calling MVP for the minimum viable product I prefer calling it the most valuable product - and what is that?

• It is a product built with care and love of the customers.

• It is a product built from understanding and not guessing.

• It is the consequence of understanding the customer needs so well that it almost feels like you are in the same situation as they.

• It is the most valuable product that your customers never would want to live without.

• Most of all it is not a quick fix, it is a product that takes time to build.

So, what really is important to focus on as a start-up in any sort of market? To build the MOST VALUABLE PRODUCT.

10 days of complete silence

In this diary post I reflect about the current status in our company as well as about my experience of attending a 10 day silent retreat/Vipassana meditation course in Sri Lanka, Kandy. I also talk about differences between people in amongst other in the way people work.

Please, talk with strangers!

in this diary post I share stories from the people that I met for the first time today, combined with the thoughts and reflections that these meetings created for me. I will talk about what the best thing about getting to know new people is and why do I love to talk with strangers. I will also tell you how a person with a burning passion for something truly can get another person to feel the feelings that the person in question actually feels.

Well hello. Yes I am back reflecting!

Mindset is everything. How is it possible to be so positive and what is the result of a positive mindset? What have I learned in the couple of months and what challenges have I had? Why do I go in to meetings with random people and have a mindset as if I already know that person? Why do I have friends that are older than me and why do I give gifts to Über drivers? Todays thoughts are a mix of everything!

Networking with a purpose

Sometimes you meet people that you really can relate to. People that have the same values as you have and who want contribute to the society and community that we humans like to call our home. 

About a year ago I met a lot of people who talked positive things about an entrepreneur named Harry Van Der Veen who lived in Skellefteå in Northern Sweden. Curious as I am I of course added him on LinkedIn and that was the start of a great friendship between two persons who had never met each other before.

For over a year me and Harry had contact through LinkedIn. We wrote a lot of positive comments and messages to each other, asked about what kind of goals both of us had for the week as well as challenged each other. Harry helped me in several critical situations regarding investments and other challenges that I had connected to entrepreneurship and I tried to do the same for him.

After about one week of writing he sent me a picture that still today makes me smile. The picture consisted of a text that said "Your energy introduces you before you do it yourself" referring to how we had been keeping in contact for over a year and trusting each other even if we had never met in real life.

A couple of months ago, thanks to Mikael Hansson, we finally got to meet for the first time. I still get goosebumps when I think about how it truly felt as if I had known Harry for several years thanks to the support that he gave to me regarding my entrepreneurship. 

I will always admire people that do things for other persons without asking anything in return and this truly seemed to be a  personality trait that we share. I would like to share one of the most valuable and meaningful meetings that I have ever had. In this blog post you can listen to the first talk that me and Harry had in real life as well as read the article that Mikael Hansson wrote about us. 

Article: https://www.uminovainnovation.se/en/nyheter/karma-comes-back/

Rest in peace, grandfather

You know how a person only needs one person who truly believes in ones capability to do accomplish great things in life? My bonus grandfather was that person for me.

Sometimes it is better to let it all out.

Today I lost one of the most important persons in my life, a person who deserves my tears, but most of all a person who deserves to be remembered. My bonus grandfather meant the world to me.

Let’s redefine success

What is professional? Who really can be professional 24/7? What is my plans for Sunday - broken bones on the menu? Am I learning more about myself or not? Who is Bengt? Why is building a snow castle good therapy.

Where did the time disappear?!

In this part of my diary I talk about how it is to run a female network, what challenges I have experienced the past weeks in terms of working with my company, handling the amount of work that needs to be done as well as what I am planning on doing on my free time - is it connected to older people? That MIGHT be the case!

HELLO Grand Investment Day & Stockholm!

In this episode I am in Stockholm at Grand Investment day that was held at Grand Hotel. Some minutes of reflecting over the day and the past couple of weeks.

Goofy is the new black!

Today on my diary you can see how me and my dad most often work together - With a huge amount of FUN. Take part of one of the funniest interview moments of my life! Thanks dad for all the laughs! :D Press the CC symbol to get the english subtitles for the video!

Students, the future is waiting for you!

Today on my diary I talk about my feelings connected to ending my employment at the teaching job that I have had the past year. I share a message to my students, tell them what they mean to me as well as an idea for other teachers to implement to schools - Street Smart - A class for students. 

Funeral & signs

Today on my diary I talk about what has happened the last couple of weeks. I talk about my grandmothers sisters funeral that I went to, as well as signes that needs to be taken seriously when being close to getting burned out. I show you my latest project that I have done on my free time as well as a crazy thing that I have hanging in my kitchen - Something that makes me relax!