Nedan ser du en bild på min mormors syster Salme och stående bredvid henne är min mormor Aune. Mormors syster var en oerhört aktiv och hårdarbetande ung kvinna som fullt ut njöt av livet, till dess att hennes muskler inte orkade mer. Salmes kropp började ge vika och när hon var kring 20 år diagnostiserades hon med sjukdomen MS. När Salme blev sjuk visste man inte hur allvarlig sjukdomen var, men man visste att medicinerna inte ännu var fullt utvecklade. Salme är idag över 70 år och har levt 50 år med en sjukdom som har gjort att hon varken kan gå eller för den delen leva livet så som hon hade velat göra. Idag bor Salme på ett vårdhem i Finland där hon spenderar sina dagar, veckor och år inom samma fyra väggar. Salme kan varken gå, prata ordentligt eller på egen vilja lämna rummet hon bor i. Hon är fånge i sin egen kropp.
Jag och min mormor besöker Salme så ofta vi kan. Vi pratar gamla minnen, jag lyssnar när mormor och Salme går igenom stunder som dem minns som helt fantastiska. Jag fortsätter lyssna om hur de pratar att de varit med och byggt många av de byggnader som idag omringar det nybyggda vårdhemmet, hur dem älskade att gå ut och dansa, hur dem älskade att spela kort med varandra. Alla dessa saker som dem hittade glädje i men som dem idag inte längre kan uppleva. Jag sitter vid Salmes säng bredvid min mormor och ser hur ett leende sakta byggs upp på bådas läppar. Minnen ger dem glädje. Dem minns hur det var förr och har förmågan att uppskatta de minnen dem har. Trots det dystra rummet och den situation Salme är i så ler hon.
Det som tär på mig så hårt är att varje gång vi träffar Salme lever hon fortfarande kvar i hoppet om att en dag få åka hem, om att få återvända till det hus som hon själv tillsammans med hennes man har byggt upp. Vad Salme inte vet är att hennes sjukdom är så långt gången att hon aldrig kommer kunna lämna rummet på vårdhemmet. Vad hon inte heller vet är att det hus hon drömmer om att återvända till är rivet och att mannen hon drömmer om att få bo med igen är svårt sjuk i Alzhaimers. Det tär på mig så hårt att varje gång vi åker ifrån henne, vill hon att vi ska stanna kvar. Det som gör mest ont, men som samtidigt gör mig oerhört glad, är att hon fortfarande är lika glad som hon var innan hon fick diagnosen MS. Salme har accepterat de begränsningar hon har och väljer att göra det bästa utav det. Hon har ju inget annat val, eller hur?
Senast jag var och besökte Salme frågade jag henne vad hon skulle göra om hon för en dag fick tillbaka hennes fungerande kropp. Med glimten i ögat svarade hon att hon skulle dansa hela natten, hon skulle ta tillbaka känslan att "allt är möjligt" för en dag. Är det inte rätt tragiskt att vi som är friska och varje dag har den känslan ändå väljer att inte göra det som är möjligt bara för att vi är rädda? Nästa gång du är rädd, fundera vilka möjligheter du har i jämförelse med Salme, som skulle göra sitt allt för att ha det du har idag. Tack Salme för att du visat mig ett annat perspektiv, för att du visat mig att hoppet är det sista som lämnar oss och tack för att du trots den situation du är i idag har ett leende på dina läppar. Jag önskar att jag kunde sitta hos dig varje dag för att tillsammans med dig gå igenom de minnen du har från när du var ung och när du fortfarande kände att allt var möjligt.
