Har du alltid undrat hur dina anställda eller kollegor mår? Hur dem påverkas av det du säger? Eller hur du kan undvika att dem mår dåligt? Eller har du länge funderat på att säga upp dig för att dina arbetsgivare inte uppskattar eller ser dig? Då har du kommit rätt. Jag vill till en början förtydliga att denna text INTE handlar om mig eller mina arbetsgivare, utan är ett ihopplock av de människor jag träffat, pratat med och lyssnat på under mitt liv, samt en spegling av mina egna värderingar - detta är ett sätt för mig att kanalisera alla de känslor jag bär med mig från alla de människor jag genom åren har hjälpt.
“För fem år sedan var jag en otroligt driven och målmedveten person, jag tog alla chanser jag fick och mest av allt älskade jag att jobba. Jag hade just gjort klart mina studier och hade ditt företag i fokus som en drömarbetsplats. Jag hade modet och målmedvetenheten nog att åka direkt och prata med dig som satt chef på bolaget. Jag kommer specifikt ihåg att du sa till mig den dagen att du verkligen la krut på att utveckla dina anställda, att du alltid såg och tog hand om dem samt visade uppskattning. Du sa att du trodde på mig. I den stunden visste jag att det var för dig jag ville jobba. Jag menar, vem skulle inte vela det? Du brydde ju dig? Det var i alla fall vad du sa till mig. Jag trodde på dig, jag litade på dig.
Jag kommer fortfarande ihåg min första dag på jobbet, hur du klappade mig på axeln och hälsade mig välkommen, du skrattade tillsammans med de andra anställda och jag kommer ihåg den där varma känslan jag fick inombords, du vet när man känner att allting bara känns rätt? Du brydde dig verkligen om oss. Du sa ofta att vi måste alltid komma ihåg att prata öppet med dig, berätta när vi mår dåligt, när vi tycker någonting fungerar bra och mindre bra. Du fick oss att känna oss trygga och verkligen som att vi människor som jobbade för dig var viktiga och framförallt oersättningsbara. Jag kommer ihåg att jag och mina kollegor ofta poängterade hur du fick oss att vilja göra det lilla extra, varje dag.
Åren passerade och jag kommer ihåg att du för varje år som gick blev mer stressad, du såg oss inte lika ofta, du tappade viljan att kommunicera med oss om våra känslor och vårt mående. Specifikt kommer jag ihåg en dag när jag kämpade oerhört mycket med en arbetsuppgift och du kom gåendes i gången. Du lyfte upp blicken, kollade mig i ögonen och du sa ingenting. Ingenting. En enorm känsla av hopplöshet byggdes upp inom mig, jag visste inte om jag hade gjort något fel. Jag tänkte till en början att du hade en dålig dag, för det har många. Tre månader senare var du fortfarande likadan, det var som att själen din hade försvunnit, dina värderingar dött och din syn på oss anställda hade gått från att vi var din familj till att vi endast fanns till för att allting skulle skötas. Vi blev dina schakpjäser. För varje dag som gick såg jag hur mina kollegor började misstrivas, hur de mådde dåligt och hur inte en enda person vågade säga detta till dig. Du hade gjort det klart och tydligt för oss att din dörr inte längre stod öppen.
Det som hände var att jag väldigt ofta lyssnade på hur andra anställda mådde, hur de fick kämpa med att få ihop deras liv och problem på jobbet mot att jobba mer och få mindre betalt. Jag kommer ihåg hur frustrerad jag var, jag hade ju inga medel att hjälpa mina kollegor och jag vågade inte prata med dig om det heller - tänk om jag hade gjort det och du gett dem sparken på grund av mig? Jag kommer specifikt ihåg när min kollega bad om ledighet för att gå på sin dotters bröllop, varpå du sa att det inte var okej då det var då försäljningen var som högst och alla behövde jobba extra. Vad du inte visste var att hon länge hade haft problem med att få träffa sin dotter, det var faktiskt första gången hon skulle få träffa henne efter att hon adopterat bort henne. Det var viktigt för henne, men du visste inte det. Hon grät på lagret i mina armar och allt detta åt upp mig inombords, det fanns ingenting jag kunde göra det fanns ingen jaga kunde hjälpa, för du hade makten.
Under många kvällar satt jag med mina tankar vid middagsbordet när min familj hade ätit klart och funderade vart det gick snett. Blev du arg eller besviken på mig? Gillade du inte oss längre? Uppskattade du oss inte längre? Eller var det helt enkelt så att du inte längre brydde dig? Jag hade jobbat 15 år för dig, från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, du hade gratulerat mig alla tre gånger jag och min man hade fått barn. Du var så ödmjuk och fin och jag älskade att jobba för dig. Men nu, dina värderingar bara försvann. Jag försökte prata med dig, jag försökte faktiskt flera gånger. Du nämnde ett antal gånger att du inte hade tid, du bad mig vänta och sa att du hade viktigare saker att ta tag i. Det var flera gånger då jag tänkte att idag är dagen då jag ska våga säga ifrån när du inte lyssnar, men den dagen kom aldrig, jag vågade aldrig. Den enda gången då jag var nära att säga som jag tycker kommer jag ihåg att du sa att om inte jag är nöjd så kan du alltid hitta någon imorgon som kan ersätta min plats på företaget. Du berättade klart och tydligt för mig att jag var ersättningsbar. Det sårade mig så oerhört mycket. Det gjorde så oerhört ont att höra de orden, för jag trodde faktiskt att jag var viktig för dig, att jag var viktig för företaget.
Mycket av min lediga tid gick åt till att fundera över situationen, istället för att jag kunde spendera tid med barnen och min man så satt jag ofta och funderade på om jag skulle säga upp mig, men du och företaget var det enda jag visste, det enda jag trodde att jag kunde. Jag var rädd för att prova på någonting nytt, jag var rädd för att misslyckas. 15 år är en lång tid. Det gick så långt att jag hamnade i gräl med familjen, mina barn gillade mig inte längre då jag inte var lika glad, positiv, målmedveten och driven. Jag tänkte ofta att jag hade offrat så oerhört mycket tid från min familj för att jag brydde mig om att göra bra ifrån mig på jobbet, för att jag inte ville göra dig besviken, men nu såg du mig inte längre. Det gjorde mig ledsen och deprimerad att känna att jag kanske lagt 15 år på någonting som bara var en lögn. Många dagar hade jag en enorm klump i magen när jag såg på byggnaden som från början var min drömarbetsplats men som nu var fylld med sorg och ångest. Du pratade ofta om budget, men du glömde att vi är människor, du pratade ofta om konferenser men du glömde att fråga oss vad vi kunde, du delade ut gratis godis men du glömde bort att prata med oss. Du tog oftare beslut, men glömde fråga oss vad vi ville.
15 år jobbade jag för dig. Jag älskade det jag gjorde, du gav mig mitt drömjobb. Du var en beundransvärd arbetsgivare men någonstans tappade du det. Du sa att du brydde dig, men dina handlingar visade annat. Jag kunde inte längre prata med dig, jag vågade inte vara ärlig. Du förstörde mitt liv. Du påpekade varje vecka att jag var ersättningsbar, även om du aldrig använde det ordet. Över tid släckte du min låga, jag visste inte längre vad min drivkraft var. Vad hände egentligen? Varför blev det så? Varför såg du bara siffror när du visste att det var vi, människorna, dina kollegor och din andra familj som gjorde allt för dig. Det enda jag ville var att du skulle bry dig, att du skulle fråga hur jag mådde. Jag önskar att du hade tittat mig i ögonen och visat mig att du brydde dig. Jag önskar att om du visste att du gjorde fel, att du kunde ha varit ärlig och erkänt det.
Jag vill inte skylla allt på dig, jag kunde trots allt ha sagt upp mig, men jag hade byggt upp mitt liv på det här företaget. Jag kunde ha pratat med dig, men jag fick aldrig chansen. Medarbetarsamtal fanns inte nåmer. Jag orkade inte hålla inne detta mer, det fanns ingen jag kunde prata med om det, min rädsla var alltid att det skulle nå dig och att du inte längre ville ha kvar mig. Jag ville inte höra att jag var som alla andra, att mina 15 år inte betydde någonting för dig. För dig var jag ersättningsbar, för min familj visade det sig att jag inte var det. Nu finns jag inte längre. Jag avslutade mina tankar på ett sätt som jag önskar att jag inte hade behövt göra. Du har en ny anställd som har fyllt min plats, du bevisade för mig att jag var ersättningsbar, men min familj saknar mig. Min man kommer aldrig att få tillbaka mig, jag kommer aldrig att se mina barn växa upp och jag kommer aldrig finnas där och stötta dem när dem själv hamnar i samma situation. Jag levde min dröm, sen blev jag ersättningsbar, jag kände mig värdelös, men jag ångrar mig. Jag önskar att jag inte hade gjort det, jag önskar att min man inte hade behövt hitta mig livlös i köket dagen innan julafton och jag önskar att du hade sett mig, att du hade frågat mig hur jag mådde, du hade kunnat stoppa det och det enda du hade behövt göra var att lyssna.
Förlåt att jag aldrig vågade prata med dig. Förlåt till min familj, för att jag inte längre orkade, för att jag inte längre finns kvar. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det jag gjorde mot mig själv och varit modigare - för vem ska nu ta hand om min familj? mina kollegor? och vem ska nu hjälpa dig att hitta tillbaka din ödmjukhet som du en gång i tiden hade? Förlåt att jag fortfarande inte vet vad jag gjorde fel.“
Jag heter Meiju Vartiainen, jag är en ung entreprenör från norra Sverige. Jag brinner för att sätta människan före resultat i mitt företag som jag driver med min kära kollega Daniel Remes. Vårt mål är att bygga en arbetsplats där alla anställda får utvecklas, blir sedda, känner sig trygga och där de framför allt aldrig slutar utvecklas. Vi som företagsledare kommer inte kunna rädda alla människor, men vi kan i min åsikt hjälpa alla att nå sin fulla potential och vi kan faktiskt ta ett aktivt val att sätta människan före resultat - för i slutändan är det det enda som räknas. Jag ser framemot att arbeta med människor och för människor - i allt jag gör.
Målet med denna text var från min del att öppna upp människors ögon. Jag vill förmedla en känsla som är en blandning av allt jag hört människor berätta om sina jobb, sitt liv och inte minst hur dem själv når en känsla av att dem är betydelsefulla. Jag vill att vi ledare som idag har makten, möjligheten och skyldigheten att vi tar vara på detta och börjar se och uppskatta våra anställda. Jag vill att varje person ska bli sedd och uppskattad och inte minst att alla ska nå sin fulla potential! Kom ihåg att vi ledare är människor som påverkar andra människor. Situationer går sällan så långt som till självmord, men tänk att just du kan vara den personen som hjälper en människa bort från de tankar till att faktiskt förändra sitt liv. Det handlar inte alltid om att man sagt ett ord en gång - det handlar om konsekvenserna av det man säger och gör. Ledare finns enligt mig till för att leda människor till framgång, inte för att leda företag till framgång.
