This is what I call great content!
För mer än en vecka sedan tog min 8 månaders karriär som lärare slut. Känslorna är verkligen blandade för jag inser hur mycket eleverna faktiskt betydde för mig. Jag hade länge under vårterminen tänkt att jag ville överraska mina elever med någonting som på riktigt betyder något för dem och någonting som kan hjälpa dem längre fram i livet och inte bara under den tiden då jag är deras lärare. Jag bestämde mig långt innan skolavslutning för att skriva ett brev till alla 56 elever där den första delen av brevet skulle bestå av en gemensam del och där andra delen av brevet var personlig till varje enskild elev.
Jag satt dagen innan skolavslutning ännu utan ett enda färdigskrivet brev och hade kvar känslan - Jag borde verkligen göra detta och den känslan släppte inte. Totalt 56 brev skrevs under den natten och jag ångrar inte en enda sekund förlorad sömn. När jag nu fått smälta all den fina respons jag fick av eleverna och när jag nu förstått att det brevet faktiskt gjorde en stor skillnad hos många känner jag att jag nått det jag ville som lärare - Att kunna påverka varje individs liv mot det positiva och att inspirera och stötta på vägen.
Första delen av brevet bestod av följande text:
"I oktober 2016 sökte jag ett jobb som lärare. Jag hade ingen utbildning men jag hade en vilja att lära mig vad läraryrket innebar. Jag hade en vilja att utvecklas som person och att utmana mig själv och de rädslor jag bar på. Den 28de oktober kom jag in på skolan, det var dags för mig att uppleva min första dag som lärare - Vad tror du att jag kände? Jag var dö nervös, för första gången i mitt liv kände jag verkligen “Vad har jag gett mig själv in på? Jag kommer inte klara av detta! Jag vågar inte stå framför dessa elever, hur ska det här gå?” Jag utmanade min rädsla att stå och prata framför människor och fortsatte komma till jobbet varje dag, jag var fortfarande nervös men jag tog ett steg i taget och gjorde hela tiden mitt bästa. Jag lärde mig väldigt snabbt att jag kunde mer än jag trodde, men även att jag med hjälp av er finaste elever skulle klara av denna utmaning och så fantastiskt det har varit - Så mycket jag har lärt mig!
Vad hände sen? Jag lärde känna er. Helt plötsligt försvann en del av mina rädslor och istället för att jag hittade drivkraft i att vilja utmana mig själv, hittade jag drivkraften i att jag faktiskt var här på skolan för att föra vidare det till er som jag själv lärt mig. Jag insåg att jag är här för eran skull. Jag såg en möjlighet att både vägleda, påverka och finnas till för er. Den drivkraften och omvändningen är svår att slå och tackvare er lärde jag mig att drivkrafter kan ändras och att rädslor kan försvinna om man vågar utmana sig själv tillräckligt mycket, samt om man är omringad av fina personer. Jag är så oerhört glad över att jag tog jobbet på Thoren av den enkla anledningen att jag fick träffa er. Jag fick se vilka fantastiska personer ni är, hur mycket potential ni har och även hur ni kan utveckla er potential i framtiden genom att våga tro på er själv, våga vilja mer och alltid sträva efter att sikta högre. Ni kan så mycket mer än ni vågar tro själv.
Det har inte varit lätt och det har minst sagt varit utmanande. Att vara en bra lärare är en utmaning och en resa som aldrig slutar. Jag kommer ihåg att jag själv tänkte när jag gick på gymnasiet att hur det kommer sig att vissa lärare är så dåliga, men nu inser jag att det inte är lätt. Det handlar om att se er för de fantastiska individer ni är och de intressen ni har och hjälpa er att utveckla dessa. Jag hoppas att jag kunnat bidra med både kunskap men även vägledning denna termin, men mest av allt önskar jag verkligen att ni varje dag har känt att ni kunnat vända er till mig om ni tyckt att någonting har varit jobbigt eller har behövt någon att prata med"
Tack till mina elever för alla fina ord, jag kommer att sakna er alla och jag hopppas att ni förstår hur stort intryck varenda en av er har gjort hos mig. Det har varit helt fantastiskt att ha er som elever.
Idag hade jag äran att gästa podden Entreprenörsresan och Isak som grundat denna. Om ett par veckor finner ni ett intervju där jag berättar om min resa som entreprenör, mina utmaningar, hur jag träffat mina team medlemmar och vad min syn på ledarskap egentligen är. Tack så otroligt mycket till Isak för en grym intervju och för att jag återigen fick reflektera över den resan jag hittills gjort som företagare.
Att vara med i en podcast har länge varit en dröm och idag gick den i uppfyllelse. En rolig upplevelse som jag bär med mig länge.
Mycket av denna vecka har varit kopplat till att dela med mig av den entreprenörresa jag gjort hittills och den erfarenhet jag fått under vägens gång. Jag har fått träffa en finsk radiokanal där jag fått påminna mig själv om vikten av att både träna på mina finska kunskaper, men även påminnas om mina rötter. Det är otroligt kul att dela med sig av den resan man gjort hittills och på något sätt veta att man kan bidra till att kanske hjälpa igång i alla fall en till person med företagande samt att uppfylla sina drömmar. Tack Jan från Sisu radio för en toppen intervju. Nedan hittar mina finska vänner hela intervjun.
På torsdag blev det klart! mitt bolag Mowida utsågs som till en av de regionala vinnarna inför Venture Cup 2017! Vi blev utnämnda som "Impact Maker" i region nord, vilket betyder att vi är ett av totalt 15 bolag som har gått vidare till Sverigefinalen för Venture Cup 2017 och känslan är verkligen helt magisk! Att en sådan fantastisk dröm går i uppfyllelse är otroligt svårt att beskriva vad det betyder för mig och min fina kollega Daniel.
Det vi på Mowida gör är att utveckla en tjänst som dels gör det enklare för bostadssökande att hitta boende och som förenklar för uthyrare att administrera och hyra ut boenden. Plattformen matchar uthyrare och sökande utifrån olika kriterier, förenklar processen för båda parter och skapar en helt friktionsfri bostadsmarknad.
Motiveringen under kvällen löd: “Detta team imponerade stort på juryn med sin professionalism, goda kommunikationsförmåga, pålästa svar och inte minst fenomenala pitch. Teamet påvisar en innovativ och hållbar lösning på ett stort samhällsproblem. Med en kund- och behovsanpassad lösning lyckas detta team juryn om att detta kommer att bli något stort”
Har du alltid undrat hur dina anställda eller kollegor mår? Hur dem påverkas av det du säger? Eller hur du kan undvika att dem mår dåligt? Eller har du länge funderat på att säga upp dig för att dina arbetsgivare inte uppskattar eller ser dig? Då har du kommit rätt. Jag vill till en början förtydliga att denna inspelning INTE handlar om mig eller mina arbetsgivare, utan är ett ihopplock av de människor jag träffat, pratat med och lyssnat på under mitt liv, samt en spegling av mina egna värderingar - detta är ett sätt för mig att kanalisera alla de känslor jag bär med mig från alla de människor jag genom åren har hjälpt. Lyssna på klippet nedan och se det som ett brev från någon av dina anställda.
Jag heter Meiju Vartiainen och jag brinner för att sätta människan före resultat i mitt företag som jag driver med min kollega Daniel Remes. Vårt mål är att bygga en arbetsplats där alla anställda får utvecklas, blir sedda, känner sig trygga och där de framför allt aldrig slutar utvecklas. Vi som företagsledare kommer inte kunna rädda alla människor, men vi kan i min åsikt hjälpa alla att nå sin fulla potential och vi kan faktiskt ta ett aktivt val att sätta människan före resultat - för i slutändan är det det enda som räknas. Jag ser framemot att arbeta med människor och för människor - i allt jag gör. Målet med denna inspelning var från min del att öppna upp människors ögon. Jag vill förmedla en känsla som är en blandning av allt jag hört människor berätta om sina jobb, sitt liv och inte minst hur dem själv når en känsla av att dem är betydelsefulla. Jag vill att vi ledare som idag har makten, möjligheten och skyldigheten att vi tar vara på detta och börjar se och uppskatta våra anställda. Kom ihåg att vi ledare är människor som påverkar andra människor. Situationer går sällan så långt som till självmord, men tänk att just du kan vara den personen som hjälper en människa bort från de tankar till att faktiskt förändra sitt liv. Det handlar inte alltid om att man sagt ett ord en gång - det handlar om konsekvenserna av det man säger och gör. Ledare finns enligt mig till för att leda människor till framgång, inte för att leda företag till framgång.
Har du alltid undrat hur dina anställda eller kollegor mår? Hur dem påverkas av det du säger? Eller hur du kan undvika att dem mår dåligt? Eller har du länge funderat på att säga upp dig för att dina arbetsgivare inte uppskattar eller ser dig? Då har du kommit rätt. Jag vill till en början förtydliga att denna text INTE handlar om mig eller mina arbetsgivare, utan är ett ihopplock av de människor jag träffat, pratat med och lyssnat på under mitt liv, samt en spegling av mina egna värderingar - detta är ett sätt för mig att kanalisera alla de känslor jag bär med mig från alla de människor jag genom åren har hjälpt.
“För fem år sedan var jag en otroligt driven och målmedveten person, jag tog alla chanser jag fick och mest av allt älskade jag att jobba. Jag hade just gjort klart mina studier och hade ditt företag i fokus som en drömarbetsplats. Jag hade modet och målmedvetenheten nog att åka direkt och prata med dig som satt chef på bolaget. Jag kommer specifikt ihåg att du sa till mig den dagen att du verkligen la krut på att utveckla dina anställda, att du alltid såg och tog hand om dem samt visade uppskattning. Du sa att du trodde på mig. I den stunden visste jag att det var för dig jag ville jobba. Jag menar, vem skulle inte vela det? Du brydde ju dig? Det var i alla fall vad du sa till mig. Jag trodde på dig, jag litade på dig.
Jag kommer fortfarande ihåg min första dag på jobbet, hur du klappade mig på axeln och hälsade mig välkommen, du skrattade tillsammans med de andra anställda och jag kommer ihåg den där varma känslan jag fick inombords, du vet när man känner att allting bara känns rätt? Du brydde dig verkligen om oss. Du sa ofta att vi måste alltid komma ihåg att prata öppet med dig, berätta när vi mår dåligt, när vi tycker någonting fungerar bra och mindre bra. Du fick oss att känna oss trygga och verkligen som att vi människor som jobbade för dig var viktiga och framförallt oersättningsbara. Jag kommer ihåg att jag och mina kollegor ofta poängterade hur du fick oss att vilja göra det lilla extra, varje dag.
Åren passerade och jag kommer ihåg att du för varje år som gick blev mer stressad, du såg oss inte lika ofta, du tappade viljan att kommunicera med oss om våra känslor och vårt mående. Specifikt kommer jag ihåg en dag när jag kämpade oerhört mycket med en arbetsuppgift och du kom gåendes i gången. Du lyfte upp blicken, kollade mig i ögonen och du sa ingenting. Ingenting. En enorm känsla av hopplöshet byggdes upp inom mig, jag visste inte om jag hade gjort något fel. Jag tänkte till en början att du hade en dålig dag, för det har många. Tre månader senare var du fortfarande likadan, det var som att själen din hade försvunnit, dina värderingar dött och din syn på oss anställda hade gått från att vi var din familj till att vi endast fanns till för att allting skulle skötas. Vi blev dina schakpjäser. För varje dag som gick såg jag hur mina kollegor började misstrivas, hur de mådde dåligt och hur inte en enda person vågade säga detta till dig. Du hade gjort det klart och tydligt för oss att din dörr inte längre stod öppen.
Det som hände var att jag väldigt ofta lyssnade på hur andra anställda mådde, hur de fick kämpa med att få ihop deras liv och problem på jobbet mot att jobba mer och få mindre betalt. Jag kommer ihåg hur frustrerad jag var, jag hade ju inga medel att hjälpa mina kollegor och jag vågade inte prata med dig om det heller - tänk om jag hade gjort det och du gett dem sparken på grund av mig? Jag kommer specifikt ihåg när min kollega bad om ledighet för att gå på sin dotters bröllop, varpå du sa att det inte var okej då det var då försäljningen var som högst och alla behövde jobba extra. Vad du inte visste var att hon länge hade haft problem med att få träffa sin dotter, det var faktiskt första gången hon skulle få träffa henne efter att hon adopterat bort henne. Det var viktigt för henne, men du visste inte det. Hon grät på lagret i mina armar och allt detta åt upp mig inombords, det fanns ingenting jag kunde göra det fanns ingen jaga kunde hjälpa, för du hade makten.
Under många kvällar satt jag med mina tankar vid middagsbordet när min familj hade ätit klart och funderade vart det gick snett. Blev du arg eller besviken på mig? Gillade du inte oss längre? Uppskattade du oss inte längre? Eller var det helt enkelt så att du inte längre brydde dig? Jag hade jobbat 15 år för dig, från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, du hade gratulerat mig alla tre gånger jag och min man hade fått barn. Du var så ödmjuk och fin och jag älskade att jobba för dig. Men nu, dina värderingar bara försvann. Jag försökte prata med dig, jag försökte faktiskt flera gånger. Du nämnde ett antal gånger att du inte hade tid, du bad mig vänta och sa att du hade viktigare saker att ta tag i. Det var flera gånger då jag tänkte att idag är dagen då jag ska våga säga ifrån när du inte lyssnar, men den dagen kom aldrig, jag vågade aldrig. Den enda gången då jag var nära att säga som jag tycker kommer jag ihåg att du sa att om inte jag är nöjd så kan du alltid hitta någon imorgon som kan ersätta min plats på företaget. Du berättade klart och tydligt för mig att jag var ersättningsbar. Det sårade mig så oerhört mycket. Det gjorde så oerhört ont att höra de orden, för jag trodde faktiskt att jag var viktig för dig, att jag var viktig för företaget.
Mycket av min lediga tid gick åt till att fundera över situationen, istället för att jag kunde spendera tid med barnen och min man så satt jag ofta och funderade på om jag skulle säga upp mig, men du och företaget var det enda jag visste, det enda jag trodde att jag kunde. Jag var rädd för att prova på någonting nytt, jag var rädd för att misslyckas. 15 år är en lång tid. Det gick så långt att jag hamnade i gräl med familjen, mina barn gillade mig inte längre då jag inte var lika glad, positiv, målmedveten och driven. Jag tänkte ofta att jag hade offrat så oerhört mycket tid från min familj för att jag brydde mig om att göra bra ifrån mig på jobbet, för att jag inte ville göra dig besviken, men nu såg du mig inte längre. Det gjorde mig ledsen och deprimerad att känna att jag kanske lagt 15 år på någonting som bara var en lögn. Många dagar hade jag en enorm klump i magen när jag såg på byggnaden som från början var min drömarbetsplats men som nu var fylld med sorg och ångest. Du pratade ofta om budget, men du glömde att vi är människor, du pratade ofta om konferenser men du glömde att fråga oss vad vi kunde, du delade ut gratis godis men du glömde bort att prata med oss. Du tog oftare beslut, men glömde fråga oss vad vi ville.
15 år jobbade jag för dig. Jag älskade det jag gjorde, du gav mig mitt drömjobb. Du var en beundransvärd arbetsgivare men någonstans tappade du det. Du sa att du brydde dig, men dina handlingar visade annat. Jag kunde inte längre prata med dig, jag vågade inte vara ärlig. Du förstörde mitt liv. Du påpekade varje vecka att jag var ersättningsbar, även om du aldrig använde det ordet. Över tid släckte du min låga, jag visste inte längre vad min drivkraft var. Vad hände egentligen? Varför blev det så? Varför såg du bara siffror när du visste att det var vi, människorna, dina kollegor och din andra familj som gjorde allt för dig. Det enda jag ville var att du skulle bry dig, att du skulle fråga hur jag mådde. Jag önskar att du hade tittat mig i ögonen och visat mig att du brydde dig. Jag önskar att om du visste att du gjorde fel, att du kunde ha varit ärlig och erkänt det.
Jag vill inte skylla allt på dig, jag kunde trots allt ha sagt upp mig, men jag hade byggt upp mitt liv på det här företaget. Jag kunde ha pratat med dig, men jag fick aldrig chansen. Medarbetarsamtal fanns inte nåmer. Jag orkade inte hålla inne detta mer, det fanns ingen jag kunde prata med om det, min rädsla var alltid att det skulle nå dig och att du inte längre ville ha kvar mig. Jag ville inte höra att jag var som alla andra, att mina 15 år inte betydde någonting för dig. För dig var jag ersättningsbar, för min familj visade det sig att jag inte var det. Nu finns jag inte längre. Jag avslutade mina tankar på ett sätt som jag önskar att jag inte hade behövt göra. Du har en ny anställd som har fyllt min plats, du bevisade för mig att jag var ersättningsbar, men min familj saknar mig. Min man kommer aldrig att få tillbaka mig, jag kommer aldrig att se mina barn växa upp och jag kommer aldrig finnas där och stötta dem när dem själv hamnar i samma situation. Jag levde min dröm, sen blev jag ersättningsbar, jag kände mig värdelös, men jag ångrar mig. Jag önskar att jag inte hade gjort det, jag önskar att min man inte hade behövt hitta mig livlös i köket dagen innan julafton och jag önskar att du hade sett mig, att du hade frågat mig hur jag mådde, du hade kunnat stoppa det och det enda du hade behövt göra var att lyssna.
Förlåt att jag aldrig vågade prata med dig. Förlåt till min familj, för att jag inte längre orkade, för att jag inte längre finns kvar. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det jag gjorde mot mig själv och varit modigare - för vem ska nu ta hand om min familj? mina kollegor? och vem ska nu hjälpa dig att hitta tillbaka din ödmjukhet som du en gång i tiden hade? Förlåt att jag fortfarande inte vet vad jag gjorde fel.“
Jag heter Meiju Vartiainen, jag är en ung entreprenör från norra Sverige. Jag brinner för att sätta människan före resultat i mitt företag som jag driver med min kära kollega Daniel Remes. Vårt mål är att bygga en arbetsplats där alla anställda får utvecklas, blir sedda, känner sig trygga och där de framför allt aldrig slutar utvecklas. Vi som företagsledare kommer inte kunna rädda alla människor, men vi kan i min åsikt hjälpa alla att nå sin fulla potential och vi kan faktiskt ta ett aktivt val att sätta människan före resultat - för i slutändan är det det enda som räknas. Jag ser framemot att arbeta med människor och för människor - i allt jag gör.
Målet med denna text var från min del att öppna upp människors ögon. Jag vill förmedla en känsla som är en blandning av allt jag hört människor berätta om sina jobb, sitt liv och inte minst hur dem själv når en känsla av att dem är betydelsefulla. Jag vill att vi ledare som idag har makten, möjligheten och skyldigheten att vi tar vara på detta och börjar se och uppskatta våra anställda. Jag vill att varje person ska bli sedd och uppskattad och inte minst att alla ska nå sin fulla potential! Kom ihåg att vi ledare är människor som påverkar andra människor. Situationer går sällan så långt som till självmord, men tänk att just du kan vara den personen som hjälper en människa bort från de tankar till att faktiskt förändra sitt liv. Det handlar inte alltid om att man sagt ett ord en gång - det handlar om konsekvenserna av det man säger och gör. Ledare finns enligt mig till för att leda människor till framgång, inte för att leda företag till framgång.
Idag var på många sätt en riktigt fantastisk dag. Jag och min kollega Daniel var på vår första kundmöte idag och kan med glädje meddela att vi redan idag fått vår första betakund, det vill säga en första potentiell framtida kund som vill vara med oss på vår företagsresa och utveckla vår tjänst! Det är fantastiskt hur vissa dagar inom företagande faktiskt kan vara åt skogen jobbiga och att det kontras upp med dagar som är helt fantastiska! Jag uppskattar, respekterar och ser framemot att lära mig mer om företagande och hela den resan vi nu har påbörjat! Lägg Mowida på minnet, för någon dag ska vi vara en global aktör på denna marknad och jag ser framemot alla de delar där vi kan påverka samhället mot det bättre. Bjuder en bild på mig och Daniel efter dagens fantastiska möte!
"Jag tror att jag fixar det", "Jag ska göra mitt bästa", "Är det okej om jag börjar med en fråga?", "Jag är inte helt säker på om detta kommer att bli bra", "Vi får se om tekniken fungerar" Vad är detta? Ja det är top fem vanligaste första meningarna jag har hört när kvinnor föreläst. Nej jag är inte bättre än det själv heller, men den bilden jag får är att vi kvinnor i samband med presentationer förminskar oss själva, kanske är det till och med så att många av oss försöker rädda situationen i förväg - ifall att det blir fel? Då har vi i alla fall varnat publiken om att det kunde hända? Kanske är vi för smarta eller har för mycket fokus på konsekvenserna av det vi säger? Varför kan vi inte bara köra och tänka "TÄNK HUR SJUKT BRA DETTA FAKTISKT KAN BLI"? Vi är trots allt människor och det är ingen som förväntar sig att vi inte ska göra fel.
Helt allvarligt - vilken känsla får du av "Jag tror att jag fixar det" versus "Nu kör vi!", eller "Är det okej om jag börjar med en fråga?" versus "Jag ska börja med att ställa er en fråga .....?" Nej jag säger inte att alla kvinnor börjar presentationen på det sättet, utan jag vill lyfta fram vilken känsla olika typer av sätt att prata på ger publiken. Jag har sett många presentationer kopplat till företagande och slutar aldrig att analysera vad som gör vissa presentationer bra och vad som gör andra mindre bra och allt för ofta är det kopplat till första intrycket och självklart är det som följer minst lika viktigt.
Vi måste sluta vara rädda, för vi kan så mycket bättre! Rädda inte situationen i förväg, ta det om det händer. Ursäkta inte dina frågor, bara fråga. Tveka inte på dig själv, bara kör! Tro inte att du fixar det, visa att du gör det! Nu alla kvinnor, det är dags att vi MAN UP och står på oss själva och visar att vi kan!
Vissa dagar är värre än andra. Man vaknar upp, man stiger upp och från morgon till kväll så saknas det någonting. Självförtroende är bland det viktigaste man kan ha för att må bra för om inte jag tror på mig själv, vem ska göra det åt mig? Om inte du tror på dig själv, hur ska då andra kunna göra det? Det jag har upptäckt på senaste tid är att det inte finns någon koppling mellan när jag känner att jag har sämre självförtroende och vad jag ska göra just den dagen. Det är oerhört svårt att prestera när man känner att man inte har självförtroendet på topp, som tur är är det sällan jag har sådana dagar, men när jag har det, är det riktigt dåliga och svåra dagar.
Oavsett om man har dåliga tankar eller inte så kan man alltid vända dessa tankar! Som så många har sagt "det är ju bara att tänka positivt" men ibland är det inte så, eller hur? Ibland går det inte att vända, eller det går, men det är riktigt förbannat svårt! Som tur är har jag lärt mig att vända tankarna, även de djupaste och sämsta tankarna till någonting bra och utvecklande. Det kräver träning, det kräver strategier och det kräver att man omringar sig med positiva människor!
Hur gör du för att vända dina tankar, dagen då du känner att självförtroendet sviker dig?
VILKEN VECKA det har varit hittills. Du vet en sån där vecka där du inte riktigt hinner tänka efter vad som händer utan du bara tutar och kör och på något magiskt sätt byggs vardagen på och du sitter där på fredag kväll och undrar hur du fick ihop det. Galet. Många av mina nätter denna vecka har gått till att försöka styra upp livet som företagare och samtidigt styra upp mitt deltidsjobb på Thoren Business School. Att vara strukturerad har aldrig riktigt varit min starka sida, men denna vecka har jag minsann tränat den egenskapen och jag är glad över att det faktiskt har gått bra - det är väl så man lär sig? Genom att inte ha något annat val än att fixa det!
Denna vecka har hittills inneburit väldigt många timmars jobb och efter denna dag ligger jag på dryga 83 timmar och mest troligt så snittar jag minst 15 timmars dagar även under denna helg. Det roliga är att jag trodde att jag skulle vara helt slut, men istället sitter jag i skrivande stund kvar på mitt jobb på Thoren och rättar mina elevers uppgifter och förbereder ett aktieägaravtal som jag och min kära kollega Daniel äntligen ska skriva på på söndag! Det är häftigt hur man tror att genom att göra mycket så förlorar man energi, men jag tror verkligen att om man gör rätt saker så får man mer energi än man trodde var möjligt och speciellt om man gör det med rätt personer. Du vet säkert själv hur fantastiskt det är att jobba om man har fantastiska kollegor vid sin sida, tänk då om du kände likadant för dina arbetsuppgifter? Jag är glad och tacksam att jag är omringad av fina människor på alla mina arbetsplatser.
Bjuder på lite pepp inför kommande vecka i form av denna låt som just nu dunkar i mina högtalare. Tänk på att även om det känns som att ingenting går bra en vecka, så kämpar du förmodligen mot en vecka där allting går som planerat! Ge inte upp, fortsätt att försöka!
När ett barn föds finns det oftast två personer närvarande, två föräldrar som stöttar den nya familjemedlemmen under livets gång. Tänker vi efter extra noga så finns det minst en person som trycker på livets paus-knapp så fort barnet föds. De lägger sina drömmar på hyllan, de vill men dem vågar inte och det värsta av allt är att dem känner skuldkänslor om dem skulle göra tvärtom. Ja, det är er fantastiska mammor jag pratar om och det gör ont i mitt hjärta att se att så många mammor slutar våga, slutar offra och slutar leva sina egna drömmar. Allt vi barn vill lära oss är att det är okej att vara lycklig och det är okej att sträva efter det man tror på. Vi älskar inte er mindre om ni är lyckliga. Vi älskar inte er mindre om ni ibland tänker på er själv.
Varje vecka träffar jag mammor som säger "Om inte jag hade barn så hade jag...", "Det tar ju tid från mina barn och vad ska då andra tänka?", "Jag vill inte vara en dålig mamma", "Mina drömmar får vänta, det finns någon som behöver min tid mer". Det skär något så oerhört mycket i mitt hjärta när jag ser instagram-inlägg där det står "Jag är ingenting utan mina barn" för du är så mycket mer än du tror. Det är inte meningen att ni mammor ska sluta vara er själva, sluta leva era liv eller sluta sträva efter era egna drömmar. Jag säger absolut inte att det är lätt, men jag kan absolut våga påstå att genom att leva ditt egna liv fullt ut har du också mer energi till ALLA viktiga människor runtomkring dig. Jag kan även lova dig att om du lägger ditt liv på paus så kommer du att märka att du gjort det så fort dina barn flyttar hemifrån. Fundera på vem du är utan dina barn, för det förtjänar du att göra! Jag utmanar dig till att göra det.
Jag har inga barn själv, men jag har en mamma som jag älskar oerhört mycket och allt jag vill är att hon har det liv hon älskar, får uppfylla de drömmar hon bär på och att hon inte känner skuldkänslor medan hon gör det. Jag talar nog för alla barn i den här världen när jag säger att mammor förtjänar så mycket bättre. Mammor förtjänar också att uppfylla sina drömmar, för vad är en bättre lärdom man kan ge sina barn, om inte att vem som helst har rätt att leva sina drömmar fullt ut. Snälla, sluta ge mammor skuldkänslor för att även dem vill ha ett eget liv, för det är faktiskt okej!
Min underbara mamma och jag
Många situationer och beteenden gör att man både privat men, även inom affärsvärlden tappar hakan. Det finns mycket vi människor vill, vi har vettiga tankar, energi och drivkraft, men någonstans är det där det tar stop. Kanske är det så att vi inte vet hur vi ska rikta denna energi? Oavsett så kan jag ibland inte få ihop beteenden och värderingar hos oss människor och tanken slår mig alldeles för ofta att det är dags att vi skärper oss! Vi går på inspirationsföreläsningar för att bli inspirerande, men promenerar efter det hem till våran soffa, öppnar upp en colaburk och slår på ytterligare ett avsnitt av Modern Family. Vad hände med att gå från ord till handling? Varför är det så svårt för oss människor att sätta in lite action i vår vardag? Ta tag i ett problem och faktiskt lösa det? Istället för att klaga kanske vi kan vara startskottet till att lösa ett problem?
Några exempel; Redan i augusti 2016 fick vi beskedet att "Overshoot Day" ägde rum, det vill säga dagen då hela årets ekologiska budget hade konsumerats för det året. På 8 månader hade vi konsumerat det som var menat att räcka ett helt år. Vi säger och vi ser att vi har förbrukat mer än vi kan och vad gör vi åt saken? Vi smäller upp ytterligare ett varuhus med billiga varor, vi skickar ut ännu fler rabattkuponger, vi ger ut priser till företag som sålt mest och som finns i flest länder. Min fråga är; till vilken nytta gör vi det? Tror vi på något konstigt sätt att genom att förbruka ännu mer resurser kommer vi att få tillbaka de resurser och den ekologiska budgeten som redan blivit förbrukad? Makes no sense, eller hur? Vi uppmuntrar till konsumption och vi missbrukar högtider till att få människor att handla ännu mer. Det är dags att tänka om.
Ett annat exempel; I Sverige har vi det rätt bra, vi är duktiga på miljöarbete och till viss del även på att ta hand om varandra, men verkligheten utanför landets trygga gränser är någonting helt annat. Så fort vi slår på tvn så ser vi dagligen på nyheterna att det finns fattiga länder som har det riktigt dåligt. Samtidigt så vet vi att om vi skulle ta 10 % av de tre rikaste personernas förmögenheter så skulle vi kunna rädda alla dessa länder - Vad gör vi istället? Ja vi kollar på nyheterna och tycker synd om människor i andra länder som knappt har någonting annat än en benstomme kvar, sedan stänger vi av vår tv och sätter oss vid middagsbordet och äter ytterligare en lyxmiddag. Kanske är det så att vi skrollar förbi alla hemska bilder i vårt Facebook-flöde? Ja, det har nog vi alla gjort. Oavsett så är det lätt för oss att ignorera de hemska saker som sker runtom i världen, så länge det inte drabbar oss i Sverige. För vad skulle vi göra då? Skulle vi önska att alla andra länder gick ihop och hjälpte oss? Skulle vi tycka att det var okej om de andra endast följde situationen via tv och sociala medier, eller skulle vi vilja att de gick från ord till handling?
Med detta inlägg vill jag bara säga förlåt till framtidens generation för att det inte räckte att 50 % av oss tänkte på er och andra människor som är drabbade i andra länder. Förlåt att ni år 2030 har hamnat i en situation som endast vi hade kunnat lösa genom att backa tillbaka tiden och agera annorlunda. Förlåt att detta samhälle gick åt fel håll av den enda anledningen att vi sa någonting som behövde förbättras, men gjorde någonting helt annat. Förlåt att det inte räckte att varorna vi sålde var miljömärkta när vi krängde på folk mer än vad de faktiskt behövde. Förlåt att inte ni fick vara med och bestämma hur er framtida värld skulle se ut. Förlåt för att ni får sopa upp det som finns kvar av denna planet.
En sista sak, grattis till att ni tillsammans med oss fortfarande har chansen att börja bry oss tillräckligt mycket för att gå från ord till handling. Socialt företagande, vet du vad det är? Om inte, kolla upp det.
Nedan ser du en bild på min mormors syster Salme och stående bredvid henne är min mormor Aune. Mormors syster var en oerhört aktiv och hårdarbetande ung kvinna som fullt ut njöt av livet, till dess att hennes muskler inte orkade mer. Salmes kropp började ge vika och när hon var kring 20 år diagnostiserades hon med sjukdomen MS. När Salme blev sjuk visste man inte hur allvarlig sjukdomen var, men man visste att medicinerna inte ännu var fullt utvecklade. Salme är idag över 70 år och har levt 50 år med en sjukdom som har gjort att hon varken kan gå eller för den delen leva livet så som hon hade velat göra. Idag bor Salme på ett vårdhem i Finland där hon spenderar sina dagar, veckor och år inom samma fyra väggar. Salme kan varken gå, prata ordentligt eller på egen vilja lämna rummet hon bor i. Hon är fånge i sin egen kropp.
Jag och min mormor besöker Salme så ofta vi kan. Vi pratar gamla minnen, jag lyssnar när mormor och Salme går igenom stunder som dem minns som helt fantastiska. Jag fortsätter lyssna om hur de pratar att de varit med och byggt många av de byggnader som idag omringar det nybyggda vårdhemmet, hur dem älskade att gå ut och dansa, hur dem älskade att spela kort med varandra. Alla dessa saker som dem hittade glädje i men som dem idag inte längre kan uppleva. Jag sitter vid Salmes säng bredvid min mormor och ser hur ett leende sakta byggs upp på bådas läppar. Minnen ger dem glädje. Dem minns hur det var förr och har förmågan att uppskatta de minnen dem har. Trots det dystra rummet och den situation Salme är i så ler hon.
Det som tär på mig så hårt är att varje gång vi träffar Salme lever hon fortfarande kvar i hoppet om att en dag få åka hem, om att få återvända till det hus som hon själv tillsammans med hennes man har byggt upp. Vad Salme inte vet är att hennes sjukdom är så långt gången att hon aldrig kommer kunna lämna rummet på vårdhemmet. Vad hon inte heller vet är att det hus hon drömmer om att återvända till är rivet och att mannen hon drömmer om att få bo med igen är svårt sjuk i Alzhaimers. Det tär på mig så hårt att varje gång vi åker ifrån henne, vill hon att vi ska stanna kvar. Det som gör mest ont, men som samtidigt gör mig oerhört glad, är att hon fortfarande är lika glad som hon var innan hon fick diagnosen MS. Salme har accepterat de begränsningar hon har och väljer att göra det bästa utav det. Hon har ju inget annat val, eller hur?
Senast jag var och besökte Salme frågade jag henne vad hon skulle göra om hon för en dag fick tillbaka hennes fungerande kropp. Med glimten i ögat svarade hon att hon skulle dansa hela natten, hon skulle ta tillbaka känslan att "allt är möjligt" för en dag. Är det inte rätt tragiskt att vi som är friska och varje dag har den känslan ändå väljer att inte göra det som är möjligt bara för att vi är rädda? Nästa gång du är rädd, fundera vilka möjligheter du har i jämförelse med Salme, som skulle göra sitt allt för att ha det du har idag. Tack Salme för att du visat mig ett annat perspektiv, för att du visat mig att hoppet är det sista som lämnar oss och tack för att du trots den situation du är i idag har ett leende på dina läppar. Jag önskar att jag kunde sitta hos dig varje dag för att tillsammans med dig gå igenom de minnen du har från när du var ung och när du fortfarande kände att allt var möjligt.
